Del av Leharos

Torr öken men frodiga samhällen vid kusterna och oaser. Ingen annanstans finns berg så rika på guld och ädelstenar. Handel med en fjärran kontinent i väst har gjort D snorrikt. I andra regioner går (falska) rykten om att t.o.m. bönderna äter ur guldskålar. Inte det mest folkrika området men utan tvekan det mest välutrustade. [Jag lekte med ideen om att det är en Häxmästare som styr här, jag vad ni vill av den ideen]

Emil (Samsa) spelar Griwzk Sotfare, Uppstudsig Illvätte som genom strategiskt myteri blivit pirathövding. Befälhavare för Sotfararna.

Djingis (Fixativ) spelar Sally Sjöskum, dränkling och pirathövding som övergett livet till sjöss för att bereda vägen för Naurons återkomst. Befälhavare för Svedjehorden.

Nisse (Matmor) spelar Cygorax Svaveltunga, illvättisk pirathövding och handelsmagnat. Befälhavare för Lerbrännarna.

Mikko (Werq) spelar Nadir al-Amin, Älvlings-ädling som studerat historia med fokus på det gamla älvlingsriket och vill återupprätta detta. Befälhavare över TBD.

Från bergen kom Illvättarna, töade ur isen vällde de fram, de åt allt som gick att äta och brände allt annat, där en gång frodiga landskap sågs är nu bränd jord, sot och aska. Och från röken av krossade riken hörs det maniskt kacklande skratten från Illvättarna

(Formellt sett är Maebar Althiyran, Qalat Qadam al-Jabal och Bit hischi Hadromi tillhörande Evedon).

Tidigare Makan Saeid

Del av Leharos, tidigare Alwatiska imperiet eller “Alwata Imberi”.

Ca 3,5M Illvättar, ca 500k Dränklingar och ca 100k övriga (främst människor)

Illvättarna, som “dyrkar” världens förstörelse har en förvånande tolerant inställning till andra religioner och de människor som är kvar i landet tillåts hålla sig med sina egna gudar och trosuppfattningar. Detta har lett till att landet blivit en fristad för de utkastade och förföljda religiösa.

Illvättarnas Schamaner har väldigt lite med ceremonier att göra utan sysslar mest med social manipulation, strategisk manövrering och svart magi. Det enda riktigt religiösa påbudet är “Allt brinner”

Legenden säger att draenklingar och illvaettar enats i en blodspakt, vilket är det som håller ihop riket. Hur den pakten är formulerad är föremål för rigorös forskning bland många av världens lärde.

Efter nederlaget (förintelsen) i inbördeskriget mot Leharos har styrelseskicket förändrats.

Formellt lyder hela riket under ”Mo-Zad”, en mycket hemlighetsfull organisation som enligt ryktena får sina order direkt från Nauron Setanyahu själv.

Men snarare än ett starkt centraliserat imperium styrs idag riket de fakto av det så kallade hövdingarnas råd. Där varje tillräckligt mäktig pirathövding eller klanledare har en röst. I praktiken innebär detta att enbart beslut som har ett gemensamt stöd av de mäktigaste ledarna fullföljs i hela riket. Landet präglas därför av en stor del av regionell självständighet där besättningar, klaner, byar och hamnstäder kan ha sina egna sedvänjor, lagar och styrelseskick.

Eftersom illvaettar blev så dominerande i landet efter inbördeskriget är deras stammar den definitivt största maktfaktorn. Det finns också en del starka fästen av draenklingar som framförallt styr kuststäderna. Till skillnad från i Evedon är dock självstyrande städer med egen representation i hövdingarnas råd ovanligt.

Phi'ach har tre städer:

Haroin Shel-hanfish på nordkusten mot det västra havet.

Olam-kar i inlandet öst om Ramilöknen.

Hamlaschama shlach på sydkusten.

Och lika många bosättningar:

Saf hake'ev i nordöst.

Artz-tzefon mitt i landet.

Uto-chra mizhvin på sydkusten längst till väster.

Till sist finns också en fästning:

Hashut megia shuv belägen mitt i landet.

Makan Saeid var det Alwatiska imperiets rikaste region, som på sin höjdpunkt producerade 3/4-delar av hela den kända världens ädla metaller. En sedan länge etablerad handel med främmande länder långt västerut förstärkte ytterligare välståndet.

I takt med att det Alwatiska imperiet gick in i stagnation och nedfall började Makan Saeid att protestera mot de skatter de styrande i Alwatan la på nationen, men av ren bekvämlighet blev de ändå kvar under imperiets styre.

Det var först för ca 200 år sedan som även Makan Saeid började göra uppror mot centralmakten, vilket skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. När inbördeskriget blev ett faktum vände sig de sjöfarande släktena av aelvlingar mot landet, och från dessa kom förgöraren Frälsaren Nauron Setanyahu.

Nauron hade upptäckt en urgammal förbannelse som fanns i bergen, och tillsammans med sina kultister, draenklingar, frammanade han den oändliga horden av illvaettar som sköljde ner över slätterna i Makan Saeid utan att hindras. De styrande i Alwatan hurrade, ovetandes om att de snart skulle gå samma öde till mötes.

Under katastrofen dog åtminstone 2/3 delar av landets befolkning, antingen direkt av illvättarnas vapen och facklor, eller indirekt av svälten som följde.

De dränklingar, illvättar och fåtaliga andra som sedan dess befolkat landet har så sakteliga börjat anpassa sig till världen, men landet förblir en farsot av bränd jord och svedda klippor.