I tidernas begynnelse skapade Lejonet allt i världen med sina egna tassar. Till långt in på natten skapades det och efter att Lejonet förfriskat sig skapades lite mer grejer. När Lejonet sedan vaknade och såg på de nattliga skapelserna ska ett morrande stön ha skakat hela världen innan skapelserna raskt försvann under den is som Lejonet bestämt sig för att skapa. Där skulle de glömmas bort för evigt… Och så var fallet tills den ambitiöse geolog och häxmästaren Nauron Setanyahu för 139 år sedan tolkade de urgamla runorna och smälte isen.

Illvättarna är mindre än människor, både kortare och slankare, en högrest illvätte står knappt 150cm lång. Borträknat hornen som pryder deras huvuden som fortsätter att växa hela illvättens liv, om än långsamt. Illvättarna har även svans som de likt ödlor kan fälla om den skulle fastna eller bli gripen, till skillnad från ödlor så växer den inte alltid ut igen. Illvättens mun är en historia för sig, med en kombination av betar och krökta tänder som kan stå åt alla håll.

När de först sprang ur isen användes Illvättarna av Nauron för att ta över LAND C men kort därefter började de oregerliga horderna att spridas för vinden, lokala hövdingar och häxmästare tog tillfället i akt att alliera sig med dessa för att besegra sina rivaler. Bland Illvättarna började krigare stiga i leden och inte långt efter Naurons övertagande började de första Illvättehövdingarna att träda fram.

Illvättarna är “organiserade” i horder, klaner eller stammar. Ofta kontrollerade av en hövding som utmärkt sig som den slugaste och elakaste illvätten. Vägen till hövding är kantad av myteri, maniupulation och allmän falskhet. Den hövding som lyckas hålla sig kvar blir snabbt inflytelserik och håller sig inte sällan med Schamaner kallade tJaManSki bland illvättar. Dessa “präster” sysslar mest med olika former av social ingengörskonst och svart magi, och inte så mycket med tråkiga saker som “riter” eller “påbud”.

Illvättisk kampsång

Enligt uttal från illvättar i Evedon, vilket är närmare de språk som talas i resten av Tillvaron.

A geshrey hert zikh yetst af, miternakht brumt shvartse shlekhts malt dem himl brekht zikh frey, lazt zeyne keytn bald alte shlekhts nkmh genumen.

Di erd shaklt zikh vau der geshrey vert gehert mard aun shlekhts vern bagangen aumetum blat dertrinkt vald aun berg shvarts ken yetst zeyn di kalir fun himl.

Ravens aun kraen bakumen yetst zeyer esn zey geyen nakh dem veg vau der toyt geyt di zun iz badekt, sheynt mer nisht zi iz yetst eyngehilt, mit blut aun blate“

hÄr KoMmER sNaRt eN bILd pÅ eN KAnsKe iLlvÄtTe

“pAsSA eR hOrNLöSA”